Ett kärt återseende... Gammal kärlek rostar aldrig... Det här med att ge bort saker som man själv skulle velat ha.. & att återse gåvorna man gett bort

Det var en gång en mössa. Den var grå & hade väldigt fina öronlappar. Jag fick den i julklapp eller födelsedagspresent av en betydelsefull man i mitt liv för många år sedan. När jag flyttade till norra Finland värmde den mina öron en hel vinter. Och när jag efter ett år bosatte mig i Jokkmokk var min grå mössa en del av min identitet. Det var inte den allra bästa av mössor. Det blåste rakt igenom den om det blev storm & det gick inte att knyta den under hakan. Trots att jag måste ha en annan mössa i reserv när vädret var alltför bistert så var den grå mössan min allra största favorit.

*

En av mina vänner i Jokkmokk fick en säck med renklövar för att undersöka om det gick att göra något nytt inom sameslöjden. Jag minns inte idag om det var han eller jag som kom på idén att sy fast klövar på mössor, men min mössa kom att bli en prototyp & jag älskade mössan ännu mer nu när det såg ut som jag hade horn eller svarta små öron när jag hade min mössa på mig.

*

När jag flyttade hem till Stockholm igen efter tre år i exil så bar jag stolt min fina mössa om vintern. Nu blev det väl inte någon större succé med renklövar på mössor annat än i min egen värld, men där var det en stor & vacker sak. Och jag njöt alltid av den uppmärksamhet jag fick när jag hade mössan på mig. Jag blev kär den här hösten & till jul ville jag ge denne fantastiske nye man i mitt liv det finase jag kunde hitta. Så jag köpte en liknande mössa som den jag själv hade & sydde fast ett par rådjursklövar. Presenten lämnades över & paketet öppnades. Mannen skrattade & satte på sig mössan. Han hade den på sig en stund men sedan hamnade den ganska snabbt i hans klädkasse bredvid min säng. Man kan lugnt säga att den inte föll honom helt i smaken. Tidigt på våren tog vår saga slut & mannen försvann ur mitt liv. Helt säkert berodde det på att han inte uppskattade den där mössan han fick, det visste jag bestämt, fast vi skyllde på en hel massa annat. Min egen mössa försvann också spårlöst efter en tid. En dag fanns den inte längre att finna där hemma. Kanske glömde jag den på bussen eller i någon bar, jag kommer nog aldrig att få veta var den hamnat ...

... men den där mössan jag en gång gav bort & blev så stött över att den inte uppskattades tillräckligt, den har iallafall plötsligt dykt upp här igen... ja även mannen som fick den finns nu åter i min närhet lite nu & då. Smått chockad men också nästan överdrivet lycklig blev jag när han med ett stort leende plockade fram den gamla mössan & stolt satte den på sig igår...